Fjäskstädning. Min svägerskas fantastiska term. Man fattar ju exakt vad hon menar! Som att jag idag sopade bort det värsta när vi skulle få fikagäster. Matspill under köksbordet och farfar dammråtta i hallen. Sen orkade jag inte så mycket mer. En ostruken duk på bordet som längtar efter olja, sen fick det vara bra.
Och vi hade jättetrevligt! Trots fläckarna på golvet, allt skit på fel plats och slarvigt krattad gräsmatta.

Jag vet egentligen inte riktigt varför det är viktigt att visa den där städade ytan. Alla vet att ingen har det så jämt, det är som en tyst överenskommelse, vi låtsas tillsammans att vi alltid har det fint hemma.

En gång hade jag ett gäng mammor här, när jag var föräldraledig. Då fjäskstädade jag halva dan innan de kom. Sen sa en av dem: ”Vad skönt det är att komma hem till nån som inte har superstädat”. Jora. Känn dig som hemma.

Jag har länge haft en självbild av att jag är en såndär som har fint hemma. Städat och ordning. Som att det bara är de andra som stökar ner, stör min ordning. Tyvärr har jag insett att det ser ungefär likadant ut när jag är ensam hemma. Lite mer ordning, men jag får plocka konstant för att hålla det så. Jag har fått omvärdera synen på mig själv rätt kraftigt.

Då vore det ju naturligt att jag kunde slappna av i röran, att den inte störde mig. Men så är det definitivt inte. Jag städar med ögonen hela tiden. ”Den där ska dit och den där ska bort.” Jag njuter verkligen när det är fint, nystädat och ordning. Skum kombo. Stökar ner fast jag gillar ordning.

Japp, så var det utrett.

Godnatt!

Axel kröp upp i mitt knä igår, ville prata. ”Mamma, varför ser det ut som att du ska få en bebis igen?” Jahaja. Något även min guddotter snällt påpekade häromdagen. Jag har även fått såna där nyfikna men lite mer välformulerade frågor från vuxna på sistone. Nej, det är ingen bebis. Putmagen is back. Det är den mest lojala vän jag har, kommer ständigt tillbaka trots att jag aldrig uppmuntrar den. Och jag tar upp striden. 5:2 here I come! Första dagen avklarad. Nu är jag trött, grinig, småhungrig och ska inte äta mer idag. Den här kvällen kan följas från första parkett med popcorn och dricka, den kommer nog att bli underhållande för utomstående. Stackars familj bara. Jag åker till affären och gömmer mig en stund tror jag.
Men jag gick en fantastisk promenad på lunchen! Det är en sjutusan till vacker stad jag jobbar i! Det måste bli en vana!
Åh, popcorn…

Här är gudagott att vara. Jag är så otroligt tacksam över att ha fått växa upp med det här och att kunna få ge det till mina barn. Idag gjorde vi ett besök på Ängsö Nationalpark, en pärla i Stockholms skärgård. Där har jag haft privilegiet att få sommarjobba, för hundra år sen.
Idag hade vi även turen att få en privat guidad tur på M/S Shamrock, ett fantastiskt fartyg som man kan se på Skeppsudden i Stockholm och åka turer med.

Så finns det en väg. I 68 år har man diskuterat, funderat och planerat, vore det inte bra med en förbifart så att inte all trafik måste gå genom stan? 68 år!! Ja, jag pratar om Norrtälje. Idag öppnades äntligen vägen. Med pompa och ståt, infrastrukturministertal, kommunalråd, ballonger, folkfest och barnkör.

Det är ju inget enmansjobb att bygga en väg, men nog var det ministern och kommunalrådet som gjorde det. Eller kanske trafikverkets regionchef. Om man ska tro på talen iallafall. Och vilken slump att vägen invigs strax innan valet. Jag blir så trött. Varför måste det alltid vara så? Jag blir illamående när ett så stort jobb med så många inblandade äntligen är färdigt och tupparna ska tävla om äran och dra personlig nytta av framgången.

Men sen började barnkören att sjunga, följt av en kortege av motorcyklar, veteranbilar, fina, roliga och gulliga fordon. Jag får väl erkänna att jag fick torka en tår eller två, det var fint. Det är rörande när många människor gör saker tillsammans. Barnkören talar för sig själv. Kransar i håret, sommarsånger och fina kläder, dvs automatisk direktkontakt med tårkanalerna.

Vi avslutade nationaldagen med att rycka strömming i en strålande vacker junikväll. Mycket bättre än så blir det inte. Ljuvliga liv. Ljuvliga land. Trots politikertjafs. Jag är glad att vi har ett demokratiskt system där jag får sucka offentligt åt politiker och högt anställda statstjänstemän utan att något händer mig. Och att tjafset är på den nivån och inte allvarligare än så.

Jag går och lägger mig tacksam, nöjd och glad idag. Glad nationaldag på er!

Vi var hemma hos min kollega igår och gick titta på hennes fantastiska gård med massa djur. En ljuvlig dag, om än lite kall och myggig. Efteråt i bilen pratade vi om att bo på landet eller i stan, vilket man föredrar. Och då kommer man snart till vad som är viktigt för en. Och ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att naturen är viktig för mig. Jag mår bäst efter en dag i skogen, på sjön eller ute bland djur. Jag vill nog egentligen bo sådär, på landet landet. På sommaren. Vinter med oplogade grusvägar, strömavbrott och snö överallt har sin charm, men då är det bra skönt att bo i stan. Så då är vi tillbaka på gå. Bo kvar i stan eller flytta ut på landet, den ständiga frågan.

Om det blir landet, då ska jag garanterat ha kalkoner. Tusan vilka roliga djur!!!