Mitt bästa liv

En promenad till stan igår. Axel åkte kickbike, Knut vagn. Vi gick och Axel pratade på som vanligt. 

Så säger han ”mamma, allt som jag gillar, det kallar jag livet. Och att åka kickbike och prata med er, det är mitt bästa liv”. Underbara unge. Om han visste hur mycket jag håller med! 

På vägen så stannade vi flera gånger för att Axel ville njuta av solen. Han kan det där med att njuta av livet min lille prins. 

Lite senare förklarade han sin ordrikedom.  ”Allt som jag säger nu, det är första gången jag säger det. Det är därför jag pratar ganska mycket.” Jo tack, ganska. Ungefär oavbrutet all vaken tid. Han har så mycket klokt att säga. Vi andra får tänka istället. Men vi älskar hans prat. Också.

Att få sitta här, med en kopp te och skriva, medan vårt lånebarn för natten leker med bilar och väntar på att de andra sömntutorna ska vakna, se solen stiga över taken och känna lugnet. Det är mitt bästa liv.

Nu ska vi byta en bajsblöja. Det är inte mitt bästa liv, men det kommer med på köpet. 

IG i sömn

Nu har det varit tyst här ett tag. Det är inte någon slags tyst protest eller att jag fått slut på ord eller kramp i fingrarna, utan det beror helt enkelt på sömnbrist. Vår älskade lille Knut har nämligen hittat en ny hobby. Han vaknar på nätterna och är arg på oss. Inte rädd, inte orolig, bara arg. Som häromnatten när han inte ropade eller skrek utan vrålade ”PAPPAAAAAAA” och ilsket sprang ut i hallen. Per satte sig upp i sängen och svarade ”jag är här gubben, kom hit!” varpå Knut ställer sig utanför vår dörr i hallen, utom synhåll, och skriker ”NÄE” ”INTE!” om och om igen. Nähä? Till slut hämtade jag honom och han följde skeptiskt med. Många nätter sätter vi oss på hans sängkant varpå han sparkas och slåss. Siktar bra gör han, den lille charmknutten. Han försöker putta bort en från sängen. När man då ramlar ur eller reser sig så blir han ännu argare. Liksom ”kan du vara här så att jag får vara arg på dig en stund?”. Sen dricker han lite vatten, vi kramas och han somnar om. Eller så går vi upp, fikar eller tittar på tv och han somnar sedan om. Den här natthobbyn är vansinnigt uttröttande för oss. Han är märkligt nog ganska opåverkad på dagarna. Lite småtrött på förmiddagen kanske men det kan han vara i vanliga fall med.
Så för några dagar sedan ringde jag till jouren – mina föräldrar. ”Mamma, vi måste få sova. Kan ni ta dem några dagar?” bad jag. De ställde upp som vanligt och räknade med några vaknätter. De har nu sovit där två nätter och Knut har sammanlagt varit vaken 0 minuter (på natten alltså, på dagarna har han varit väldigt vaken). Han skrek till i sömnen en gång. That´s it. Jäkla unge. Eller alltså, jag är jätteglad för att mina föräldrar får sova när de har barnen, men det visar ju att han kan sova, om förutsättningarna är rätt. Varför kan vi då inte knäcka koden? Vi fattar INGENTING vad som händer hemma. Att det handlar om någon utvecklingsfas fattar vi, det är ju inte hjärnkirurgi direkt (eller tja, det är ju ungefär det det är fast utan knivar), men vad ska vi göra för att hjälpa honom att sova? Det hjälper inte att vara ute hela dagarna, minska dagsömnen, ändra matrutiner, låta honom växa i mer ansvar på dagarna, mer närhet, bara vara eller några andra metoder vi provat.
Ja, så dagarna har mest handlat om att hålla sig vaken till kvällen den senaste månaden. Och så har vi firat jul. Vi har haft en fantastisk julledighet med en lång härlig vecka i stugan med snö, skoter, pulka, god mat och nära och kära. (Trots Knutskrik och tidiga morgnar för samtliga i vår lilla stuga.) Vi har hunnit träffa nästan två av våra tre familjer, vilket har varit mysigt. En, för första gången på många år, stressfri jul. Iallafall för mig. Min stackars make var jobbstressad och behövde halva ledigheten innan han kunde koppla av.

Nyårsafton, eller gottnyttår som Axel säger, firade vi i stugan. Vi spelade spel, åt god mat, massor av godis, spelade lite mer spel och åkte pulka i mörkret. Jag hade i ett svagt ögonblick lovat Axel att han fick vara vaken så länge han ville – den enda kvällen om året man får det. Jag trodde ALDRIG att han skulle klara till tolvslaget men det var inga problem. Han kämpade på, var tjurig, sur, trött, grät för minsta motstånd och övertänd på socker, och jag är glad att Pers blickar inte kunde vare sig ta ut skilsmässa eller döda mig för det löftet. Ja, det var kanske inte det smartaste jag gjort. Men det är ett år kvar tills vi måste konfronteras med det igen och förhoppningsvis har han glömt det då. Eller så har jag instiftat en tradition. Vi får se.
Iallafall, när det blev dags för raketer så gick vi förväntansfullt ut. Stugan ligger högst upp i byn och brukar erbjuda VIP-plats till alla raketer i byn, bara man kliver lite åt sidan så att träden inte skymmer sikten. Problemet i år var dock att vi var sikten. Eller att någon siktade på oss. Grannarna sköt raketer och siktade inte ut mot dalen, som brukligt, utan upp mot berget, dvs upp mot oss. Ok, jag överdriver kanske en aning. Men det kändes som om vi stod MITT BLAND raketerna. Axel skakade i hela kroppen och ville gå in efter första smällen. Sådärja. Gott nytt år. Helt klart värt att ha 5 -åringen vaken för halva natten och trött i flera dagar efter för. I flera dagar efteråt frågade han ”mamma, är det gottnyttår idag? I så fall får ni titta på raketerna själva, jag vill aldrig mer se raketer”. Stackars barn.

Nu är det sovdags. Sista natten och imorgon har vi sovmorgon. Sen kommer de hem. Mina underbaraste. Först ska vi på dop för en annan underbaraste, min ljuvligt söta lille brorson. Det ska bli mysigt. Jag tänkte boka en kurs med honom och hans storebror hur man gör när man sover. De är visst bra på det. Älskade sötnötar!

IMG_5893.JPG

IMG_5894.JPG

Sjukstuga

Torkar näsor, dricker ingefärste, tar tempar, fryser, suckar, reder ut tröttbråk, byter dvd, tävlar i tycksyndom och kokar kalops. Ändå rätt rofyllt på nåt vis i sjukstugan. Korta stunder. Sen blir det kaos igen.

Dagens diskussionstema: Får man slåss? Knut hade en lång (45 min) utläggning om det istället för att sova. Med sänkta ögonbryn och allvarlig min. ”Fåj inte schlåss.” Sen slog han mig.

Dagens oväntade: hittade Pippidockan med brallorna neddragna. ”Har Pippi klätt av sig?” undrade jag. ”Jaa. Pippi kissat” förklarade Knut. Sen tog han tag i Pippis hand och sa åt henne på skarpen att man inte får slåss. Jag är lite osäker på hur jag ska tolka detta.

Knut har kämpat halva natten, hela dagen och hela kvällen med att vägra sova. Jag tror att viljekraften hos tvååringar kan lösa energikrisen. Om det inte räcker kan andra åldersgrupper bli aktuella. Men att barnen är vår framtid är ju alla överens om.

Nu, två timmar efter läggdags, har de äntligen somnat i sina sängar båda två och föräldrarna har slut på ämnen att bråka om eller är för trötta för att orka. Vi hoppas på en läkande natt för oss alla. För dagar som idag är det tur att man bara minns godbitarna av. Som trolldegsbaket. ”Mamma, de här pinnarna kan vi ha som otrooooligt långa armar till trollet!”

IMG_5280.JPG

Tack för ordet. Godnatt.

Prinsessor och träningsvärk

Idag har jag haft en surdag. En sån där när man nästan har träningsvärk mellan ögonbrynen. Kanske var det för att jag och Axel var så trötta imorse. Han ville vara ledig och sova och jag kände exakt likadant men var för vuxen för att göra det. Han sa argt att han aldrig mer vill gå på det där fula tråkdagiset och andra målande uttryck. Jag förklarade att jag också ville sova men att det inte gick idag. Han morrade vidare och efter en stund utbrast han ”men ÅÅÅÅHHHH!!! (eller kanske mera AAAAARRRRGGGGHHH!!) Mamma, jag kan inte ändra mitt liv till att jag vill gå på dagis!!!!” Frustation över att känslan av motstånd inte gick över!! Efter mina förslag (kanske det känns bättre med en kram/lite kläder/en bra låt) suckade han trött ”näe, det hjälper inte”. Underbara hjärtat. Han är bara fem men har redan koll på att man kan försöka styra sina tankar och sin inställning.

Det ordnade sig, vi kom på att om han fick ha sin nya fina klänning och pappas mössa så gick det. Och det var en ganska stolt och väldigt söt liten gubbe jag lämnade. Jag blev sen till jobbet, men ibland kan jag bara inte stressa barnen, ibland måste de få hinna i fas innan jag lämnar. Och den här veckan är Axels och min. Per och Knut är i stugan. Och Axel och jag saknar dem och njuter samtidigt. Men det är som att den här veckan är min och Axels paus. För att hinna komma i fas med oss själva. Då kunde jag inte ta fram min hårda sida.

IMG_5146.JPG

Ikväll var vi på Friskis. Axel gillar barnpassningen där, och ännu mer att de stänger innan jag tränat klart och han får sitta bredvid mig och spela mobilspel. På vägen ut passerade vi tuggummiautomaterna och som vanligt hade jag ingen peng. Axel som förstått att man måste jobba för att få pengar sa bekymrat ”Men mamma, varför får du inga pengar? Imorgon när du går till jobbet måste du säga till din chef att du måste få en femkrona eller tiokrona innan du går hem.” Ja, kanske det vore ett bra system. Pengar i handen efter utfört arbete. Väldigt KBT-igt. Som förr i tiden. Varför lämnade vi det? Jag ska ta upp det med chefen.

Nu sover min lilla prinsessa i sin säng och jag ska strax krypa ner i min. Imorgon ska vi ta sovmorgon.

IMG_5143.JPG

Lev nu!

Ibland händer sånt där som bara skakar om oss. Som påminner oss om livets skörhet. Det där som får oss att inse hur självklara vissa prioriteringar borde vara.
Jag har ju tidigare skrivit om min kollegas mantra: Lev nu! Inte sen! Och idag kunde jag inte hålla med mer!

Lev nu!

Varför är det så svårt att hålla fast i dessa tankar och känslor? Att jag har tid med Facebook men inte att läsa boken om hur jag hjälper mina barn till bättre självkänsla är ju löjligt tydligt. Eller att jag undrar hur det går för vampyrer på tv men inte hinner ringa mina vänner. Läskigt. Men varför? Jag påminns ju om och om igen om hur skört livet är.

För att livet skulle bli outhärdligt om vi alltid skulle vara rädda, säger någon.
För att hjärnan är uppbyggd för att gå på snabba förstärkare, säger någon annan.
För att vi är svaga, kanske någon tredje påstår.
Konsumtionssamhället? Undvikande av ångest? Självbevarelsedrift? Vinklar finns det gott om.
Ja, inte vet jag. Kanske handlar det om livets uppbyggnad med glädje, sorg, rädsla, trygghet, kärlek och saknad. Lite av det ena, lite av det andra. Just nu mycket ovisshet, oro och ängslan för många i min närhet.

Jag tänker på er.

Kalops

Kalops. Kan man misslyckas med kalops? Liksom ner med kött, lagerblad och lite annat, koka länge och tadaaaa! Men nu är det den tredje kalopsen (den här gången lyxig i lergryta, med öl i, olika sorters lök och krusiduller) som blir skittråkig. Jag gillar ju kalops. Riktig kalops. Inte suddgummin med blött till och några sönderkokta lökar och en och annan morot. Ja, så kan man nog sammanfatta min matkonst. Det är inte riktigt min grej. Siktar mot stjärnorna, når inte ens grantopparna. Jag är bra på bakning. Vilket jag slutat med sedan jag slutade med mjöl. Puckat kan man tycka.

I övrigt har jag fått godkänt av akupunktören (efter att ha nypt mig i fläsket) med orden ”du har ju inte gått upp så mycket på semestern, många går upp jäääättemycket”. (Hehe, mina pluskilon verkar jämnt utspridda.) Ibland, men bara ibland, känner jag mig som en gödgris hos min akupunktör. Men i övrigt är hon grym.

Jobb imorgon då. Huvudvärk idag. Det får gå. Dagis. Axel tyckte att vi skulle skicka ett sms och skriva att han var sjuk. Sen ville han vara ensam hemma hela dagen. Om han blev hungrig skulle han antingen vänta tills vi kom hem eller äta kalla morötter. Hjärtat. Han fick min uteblivna söndagsångest. Jag har iofs haft mer av den varan idag efter gårdagens kaxiga inlägg.

Få barnen i säng tidigt och lägga sig själv tidigt enligt planen, moahahaha, eller hur!? Finns det folk som lyckas med sånt? Nu är det dags iallafall. Imorgon ska jag ha den här inre bilden.

IMG_4485.JPG

Lördagsoångest med vändning

Lördag kväll. En dag kvar, sen är vardagen ett faktum. Allt vi skulle ”fixa på semestern” står till stor del orört. Förrådet som skulle städas, garderoberna som skulle organiseras, bordsskivan som skulle slipas och oljas och så vidare och så vidare. Jag måste säga att vi ändå prioriterat rätt. För den här semestern har vi njutit. Badat, umgåtts med varandra och andra, varit i stugan, varit i Norrtälje och Östersund, sett djurparker, fjällvandrat och åkt karuseller. Bråkat och diskuterat och blivit sams. Skrattat. Kramats. Ätit glass och spelat spel. Läst böcker (nåja, barnböcker. Läsa vuxenböcker tror jag kommer att dyka upp i nästa fas i livet) och hittat på sagor. Ritat och målat. Jag vet inte om jag kommer ihåg mina lösenord på jobbet. Jodå, nog har vi varit h e l t lediga. Det är väl kaxigt att säga (påminn mig gärna i oktober) men det ska faktiskt bli skönt med vardag. Rutiner, storhandling, dagisschema och träningspass. Särskilt träningspassen längtar jag efter kopiöst. Det är märkligt, man borde ju hinna träna mer när man är ledig men för mig är det svårare då. Vi behöver liksom in i det där rutsystemet för att det ska funka med träning för mig. Ja, alltså, jag skulle inte tacka nej till en semestervecka till eller tre, men ångesten är inte så stor som den brukar. Det blir nog bra det här.

Idag har vi varit på kalas på Leos Lekland. Vår fantastiska guddotter fyllde 7 år. Hon börjar första klass i veckan. Det är helt otroligt vad åren har gått fort. Iallafall så blir man, både vuxen och barn, helt slut av lekland. Jag har migränkänningar och Per svarar på tilltal med en halv minuts fördröjning. Så vi har fått barnen i säng tidigt ikväll. Det är bra för återtagandet av dygnsrytmen. Och bra eftersom världens bästa make har laddat med chips och zombieserie som väntar strax. Han vet hur man håller sin fru glad han. (Han är inte lika bra på att hålla henne smal, men det verkar vara lågprio.)

Åh, nu ligger Per och pratar med Axel som försöker somna (eller försöker hålla sig vaken, jag är inte riktigt säker på vilket).
Per: Är du snäll?
Axel: Ja.
Per: Är du fin?
Axel: Ja.
Per: Är du världens bästa Axel?
Axel: Jag vet inte men jag kan ju hoppas det.

Lilla gubben.

Nej, dags att trolla bort disken och inta slapparläge. Over and out.

IMG_4710-0.JPG

IMG_4703-0.JPG

IMG_4701-0.JPG

IMG_4712-0.JPG
Så här långt skrev jag men hann inte publicera. Sen kom Axel upp. Igen och igen. Och några gånger till. Ville säga nåt, ha en kram eller kolla vad vi gjorde. Och migränkänningarna ökade. Vi fick stänga av serien. Axel åt chipsen framför Hjärnkontoret på svtplay medan jag jagade mediciner. Livet med barn. Snabba svängar. Nu sover han och jag har fått i mig medicin (haha, stavningsprogrammet tyckte att jag fått i MUF medicin, det hade ju också varit roligt) och livet känns hoppfullt igen. Godnatt!

STOCKHOLMARNA ANFALLER

I Bergshamra där mina föräldrar bor så finns en Ica-affär. En helt vanlig liten Ica-affär på landet med halvdåligt och dyrt sortiment men där alla handlar för att det är närmare än att åka till stan, man vill ha affären kvar så man stödhandlar och man hittar i hyllorna, det känns lite som hemma. Man hejar på personalen och är glad när man kommer just efter grönsaksleveranserna så att frukten är fräsch.
På sommaren invaderas dock denna butik av STOCKHOLMARNA! Då suckar byborna, tittar i samförstånd på varandra och biter ihop. Då kan en vanlig handlingsrunda (som nu tar 45 min istället för 10), se ut ungefär så här:
Först kommer man till brödet. Där möter man systrarna som ska handla åt sina familjer som är hemma i den gemensamma sommarstugan. ”Lite vaniljbullar kanske?” försöker den ena. ”NÄE, jag KLARAR INTE AV vanilj sådär, det köper vi INTE!” säger den andra. ”Nähä. Vad ska vi äta till middag?”fortsätter den ena tillplattad, medan de står mitt i och blockerar den enda vägen vidare.
Man smiter lite snyggt förbi vid ostdisken (det är väldigt trångt i den här affären så man måste vara strategisk när man försöker komma förbi). Där möts man av nästa utmaning; familjen på utflykt. När man är i sin sommarstuga är det ju lite kul att åka till affären, en aktivitet. Så ALLA följer med. Mamma försöker handla, pappa försöker få vara med i besluten, småbarnen vill ha glass och tonårsbarnen tycker att det är piiiinsamt att vara där men ville inte stanna hemma utan går runt i affären, uppsminkade och snygga, och är lite i vägen. Familjen kommunicerar gärna med varandra trots att de är utspridda över hela affären. ”Pappaaaaaa, ta den där goda skinkan nu!!!!!” ”Var är mamma?” ”Älskling, ska vi ha glass eller grädde till pajen?” Ingen konstig konversation om man stod i närheten av varandra. Men det blir lite skumt när hela affären blir inblandad.
Medan pappan desperat försöker hitta rätt skinka i charkdisken kommer jag fram till att vi nog ska ha ost istället. Eller vad som helst utom skinka, och smiter förbi.
Där, strax före grönsakerna står de. Tonårsgänget som har föräldrafritt och ska grilla och sen ha fest. De är så vuxna när de står där och diskuterar vilka tillbehör de ska ha, samtidigt som de ska vara tuffast och imponera på varandra. Någon tjej föreslår en sås, och skrattar lite nervöst. Coola killen, som ändå är den snällaste, svarar att det blir jättebra och tjejen slappnar av och tvekar om hon ska ta en eller två förpackningar. De övriga står och funderar på om de borde tagit en annan tröja och om de andra ser hur ful hon/han är ikväll i fel tröja eller något annat matnyttigt i en mataffär och är som en vägg att försöka komma förbi. Hur skulle de kunna flytta sig, de har ju ingen aning om att de står inne på en mataffär, deras tankar är långt bort.

Idag hade jag tur. Idag var det ingen kändis i affären, det påverkar ju samtliga såklart om Johan Ulvesson diskret försöker handla mjölk, eller någon annan av höjdarna som har sommarhus i byn.

När man passerat mejeriet/frysdisken så närmar sig ljuset. Tror man. Tills man ser att det är en sommarjobbare i kassan som genomsvettig försöker vara snabb. Men då kommer en till familj som strosar runt i godan ro och njuter av semestern. Och en till. Och en till, med BARA tonårsbarn och stressade föräldrar. Några med konversationer som liknar den andra familjens, men med mer inslag av ”Älskling, det finns inga rödbetor, ska vi ha chevre ändå?” eller ”Var har de den färska fisken?” Och så några som försöker ordna en kö (det står en frysbox och en godishylla som hindrar raka köer i det pyttelilla utrymmet vid kassan, alltid ett bekymmer) som högljutt suckar ”HERREGUD, det här är ju HYSTERISKT!!!” Då ler jag lite i samförstånd. Ja, det är hysteriskt. Varenda sommar. När STOCKHOLMARNA kommer. Och tror att de äger affären. Och ska ha alla specialsaker som finns i Stockholm. Det lugnar sig till hösten.

Men idag när jag satte mig i bilen och andades ut efter handlingsturen kom tanken. Känslan var ungefär densamma som att ha klarat ett maraton, tror jag, jag har aldrig gjort det. Stressnivån var hög och tystnaden i bilen kändes som ett svalkande bad. Men HJÄLP! Det är ju sådär vi beter oss när vi är i stugan! Vi åker till affären för att det är kul, hela familjen. Vi strosar runt, är i vägen, ropar till varandra över frysdisken och roas av det dåliga utbudet och suckar över priserna. Och när jag var liten, och vi åkte på fjällsemestrar till Grövelsjön! Jag kan fortfarande bli varm i hjärtat vid tanken på handlingsturerna till Hjördis pyttelilla livs nedanför backen. Det lär ju ha varit som en tornado när hela vår stökiga och högljudda familj gjorde entré. FÖRLÅT! Förlåt alla Grövelsjöbor, Funäsdalsbor och andra berörda! Vi kommer kanske fortsätta att åka och handla hela familjen när vi är i stugan, för det är mysigt och en lagom utflykt när man är ledig och gör ingenting, men jag ska försöka att hålla oss undan om du behöver komma förbi.

Vem vet, kanske, kanske kan jag ha lite mer överseende med Stockholmarna i fortsättningen.

Impulser och sommarlov

Idag satt jag i en telefonkö och tittar på Axel som leker med ett liggunderlag. Nej, ok, jag satt i mitt vardagsrum men väntade i en telefonkö. Jag funderade iallafall på när vissa instinkter försvinner? T.ex.  när försvinner instinkten att när man ser ett liggunderlag så MÅSTE man rulla in sig i det? När storebror gör något så MÅSTE man göra lika? (Så kan jag iofs känna ibland fortfarande.) När man ser en vattenpöl så MÅSTE man hoppa i den? Oavsett hur trött man är så MÅSTE man var vaken? När man ska förflytta sig en sträcka så bara MÅSTE man galoppera, även om man är jättearg.  När snoppen är framme så MÅSTE man hålla i den?

De flesta av ovanstående beteenden är ovanliga hos vuxna. (Om själva impulsen finns kvar vet jag inte, men jag tror det). Jag undrar när det händer.

Impulserna kanske byts ut mot andra ”måsten”. Som att när mamma och pappa ställt in sig på att gå på Kolmården på semestern så MÅSTE man göra det, även om det är 30 grader varmt och asjobbigt. Det ska vi göra imorgon. Trots att barnen inte alls är taggade, att Axel tjatar om att ”varför ska vi åka dit, Parken Zoo är ju jätteroligt, vi åker dit istället”, där vi faktiskt har årskort. Nej, vi har pratat om Kolmården så då BLIR det Kolmården, där bara inträdet går på en tusenlapp, och solen kommer att plåga oss, det kommer att vara jättefullt, det gick inte att förboka delfinshowen (slut på förbokningsbiljetter) så vi måste köa i solen och djuren kommer bara att sova i skuggan. Har jag sagt att jag inte gillar värme? Ja, men det kommer att bli myyyyysigt ändå!! Och kul!!! Och vi har ju bestämt!

Idag har vi bara haft sommarlov. Haft nakna barn som sprungit runt i trädgården, badat i barnpoolen, hoppat studsmatta, kört bilrace och skrattat. Bråkat lite, sprungit ett varv och börjat om. Vi åt lunch på stan, en liten minicykelutflykt, tog en snabbis på bibblan efteråt, åkte sen till tippen en sväng och avslutade med en dreggelrunda i området vi skulle vilja bo i nån gång. Ja, en skön bara vara-dag med lite såna där lagom duktig-punkter. Kasta gamla tvättmaskinen, kratta upp det sista från häckklippningen, dra upp några störande tistlar. Men även somna till lite på en filt i skuggan, läsa bok och bara ha lite tråkigt. Underbart.

Nu ska vi försöka packa och förbereda morgondagen med drickaflaskor, solcreme, vattenmelonlådor och extra t-shirts och sånt. Om bara bustrollen somnar nån gång. Knut har legat i sin säng i ungefär en timme, nu sitter han och tittar på film medan Axel försöker somna. Så gör vi väl ett försök till strax med Knut… Vi som tänkte lägga oss tidigt. Moahahaha.

20140708-204322-74602014.jpg

Kommunikationssvårigheter

Ord vi tränar på att skilja på: (i dagsläget låter alla ungefär lika)
Napp
Pappa
Babblarna
Papper
Tappa

Samt kompisorden:
Jacka
Macka
Tack

Problemet är att det är ord som används ofta, är viktiga och frustrationen är oftast stor när man inte får det man behöver. T.ex. är kladdig och får en napp eller får en kram av pappa när man tappat nånting på golvet osv. Vårt liv kommer att bli så mycket lättare den dagen vi möts i hur dessa ord ska uttalas för att vi ska förstå varandra.

Over and out.

Om nedanstående är en bebismacka eller ett försök till brandstartare vet man inte.

20140707-212815-77295949.jpg