Det är verkligen inte lätt att vara 3,5 år. Inte i vår familj iallafall. För då vaknar man ibland på nätterna av att man är arg. Och ingen fattar att man INTE vill titta på dinosaurier (mamma ba va??? Vilka dinosaurier???) och att man vill ha SAFT när man är törstig – inte äckligt vatten!!! Även fast man säger NÄE hela tiden så fattar ingen!!  Och att man ju kan ramla NER om man ligger på den tomma sidan av sängen, det är därför man MÅSTE ligga på mammas plats. Det är den enda säkra!! Men hon ska ju INTE pussas, det fattar ju vem som helst!!! Hon ska flytta på sig! Och man är varm och tar av sig täcket men då kommer ju MONSTREN om inte mamma också är utan täcke, man kan ju inte vara ute själv!! Alla är så puckade i den här familjen. Det är verkligen inte lätt att vara 3,5 år här. 

Äh, lika bra att krypa in under mammas täcke och sova. En stund till.  

Men alltså jag orkar inte. Kan man inte få lämna skitbilen på verkstan, ta bussen till en bilhandlare och köpa en ny och glömma alltihop. Nästan 60 mil hem och imorgon kommer domen. Hur mycket är det värt att laga en skitbil för? Vi vill ju bara sälja eller helst slå sönder och elda upp och lämna men det är visst inte helt socialt acceptabelt. Så vi får sälja. Men många kronor blir det inte. Så hur många kronor ska man lägga för att förhoppningsvis tjäna några? Och hinner den bli klar? Jobb och skola kallar på oss. 

Det som hände var att bilen säckade ihop här i Härjedalen på nyårsafton. Mitt på huvudgatan i Funäsdalen. Lät asmycket, gick knappt att styra och batterilampan tändes. Per lyckades precis ratta in på en parkering. TACK för att den inte dog kvällen innan när vi åkte 20 mil genom skogen från Östersund. Och TACK för att det fanns både en tom p-plats just där och då samt en ledig hyrbil på Funäsdalens enda biluthyrning en av de folktätaste helgerna i Funäsdalen.

Bärgarn ställde diagnosen trasig multirem. Den driver tydligen en hel massa i motorn så frågan är om det är bara remmen eller om hela motorn pajat. Jag känner att jag skiter i vilket, jag är klar med den där bilen nu. Vi har inom en månad lagat tre olika fel. Fjärde gången gillt – nu är det nog. Nu ska vi gå skilda vägar så smärtfritt som möjligt.

Och nästa steg – vad ska man köpa för bil? Jag hittar tio som verkar bra varje gång jag går in på blocket. Per som vet allt om bilar vet för- och nackdelar med alla och hittar också många eller inga, beroende på hur man ser det. Och grejen är att jag är så ointresserad. Och impulsiv. Jag kan köpa första bästa. Jag har ingen lust att fatta alla beslut. Kan man inte få en god man som bara ansvarar för bilfrågan? Nån slags supervetande som tar fram den ultimata bilen och dealen.

Den ska vara miljösmart – helst gasbil, billig både i inköp, drift, skatt och service, fräsch, pålitlig, rolig att köra – gärna motorstark, fyrhjulsdrift, gärna 7-sitsig och bränslesnål. Ja, och bra bagageutrymme. Och bekväma säten. Och gärna extraljus. Säker förstås. Och snygg och helst nån rolig färg. Inbyggd dvd vore fint. Tack tomten, jag lovar att vara snäll. 

Ja, och så åter till verkligheten. Det är bara en bil. Sluta gnälla och fixa istället, säger förnuftet. Orka! Säger min inre tonåring. Skitbil. 

Så. Färdiggnällt. Nu ska jag somna bredvid världens goaste 3-åring som min make sövt. Att han i vaket tillstånd även är världens argaste gör inget. Allt är förlåtet när han sover. I kaminen intill brinner brasan ut, som samme make gjort. Brasan alltså, kaminen har nån annan gjort. Världens underbaraste 6-åring hade svårt att somna efter att äntligen ha tappat sin första tand just innan läggdags. Pirrig, stolt och nöjd. Men nu sover han gott i sin säng. Vi har haft en vacker och mysig dag. Haft mysigt fikabesök och eldat och åkt pulka i solsken. Nej, det är inte synd om mig. Egentligen. Om det inte vore för skitbilen… 

Häromdagen hade jag ett samtal med Axel, ett helt vanligt magiskt och ointressant samtal på samma gång. Han förklarade för mig, mycket detaljerat, (ni som känner min son förstår att det var MYCKET detaljerat) vad som är skillnaden mellan våra nästan exakt likadana Bobby-cars. (Ni vet såna där plastbilar man sitter på och kör runt runt runt i huset/lägenheten till alla barns lycka och föräldrars förtvivlan.) Och han förklarade varför han alltid väljer den ena som är hel och varför Knut är nöjd med den man bara kan svänga åt ena hållet med. Och vad tricket är för att fixa styrningen tillfälligt på Knuts bil. Och att Axel brukar fixa det åt Knut eftersom det bara är han som kan tricket. 

I det här samtalet som är ett av tusen, sånt här pratar vi om hela dagarna, så slog det mig plötsligt att de ju har en egen relation. Såklart. Som alla syskon. Men de har liksom varit för små förut för den här typen av relation. Nu har de egna lekar, en egen värld som bara innefattar dem två. Jag är så oerhört glad och tacksam för det. Och lite lite avundsjuk, jag har varken kontroll över eller en plats i deras egna värld, även om de mer än gärna släpper in mig. Det är ändå deras. Precis som det ska vara. Och jag vill inte ha det på nåt annat sätt. Men jag har just vant mig någorlunda vid att de har ett eget liv på förskola/skola som jag inte känner till. Kompisar, regler, lekar, saker de tycker om och inte, relationer. Nu får jag vänja mig vid att de har en egen värld hemma också. Underbart och lite, lite skavande på samma gång. Mina bebisar blir stora. Såklart. Tack för det. ❤️

Han som förstår så mycket. Och lär mig ännu mer. ????

Han törs åka pulka själv i stora backen, han som klamrat sig fast i mig förut. Och klarar det fint. ????

Jag tar med mig in i det nya året: – här och nu som ledmotiv, det har jag haft med mig 2015 och det får livet att djupna. 

– att Axel ÄNTLIGEN har en lös tand och Knut är 3-års-tvärtemot hela dagarna, mina barn växer och utvecklas ❤️

– mod, att våga ifrågasätta mig själv

– trygghet och visshet, allt vill bli bra

– trångt i sängen, mina barn vill ha närhet, precis som jag. Jag tror jag ska köpa en bredare säng.

Jag lämnar bakom mig 

– den där j****la Saaben!! Nu ska den bort!!!! Utmed det som inte funkar – in med det som funkar! 

– förkylningar som vi haft hela hösten. Nu ska här städas i både kropp och hus! 
Inga löften, det håller inte. Men en vädjan – ni som ska börja träna NU! Skit i det, ni kommer ändå lägga av i februari. Det blir bara så himla trångt på gymmet när ni ska hålla på. Det är skillnad med mig. Jag SKA börja träna mer nu. Bara jag får vara frisk. 

Tack för ordet, Godnatt och Gott nytt år! 2016 – nu kör vi! Bring it on! 

Hej! 

Välkommen hem! Nu är det helg! ❤️  Eftersom du kom hem när jag var som mest less så fick du mest gnäll en stund då. Sen åt vi och då pratade ju våra underbara änglar oavbrutet. Sen hamnade jag i tvättstugan eftersom lillebror absolut ville långbajsa nere men inte vill vara själv i källaren så då passade jag på att vika lite tvätt. 

Ja, sen var det fredagsmys och du passade på att sträcka ut dig några minuter på sängen. Sen tog jag disken, innan du la barnen. Jag ringde sen till min kära kusin, som jag delar livet med på håll och som jag längtat efter att ringa hela veckan, och det tar ju alltid lite tid när vi pratar. ❤️ När jag la på hade du hamnat i telefon med din bundis – som du delar livet med på håll. Ja, så nu sitter jag här på väg i säng. En hel fredagskväll i vårt lilla lilla hus där vi knappt växlat ett ord med varandra. Igen. Så det här är vad jag skulle vilja säga: 

–  Vi måste hjälpas åt med resten av tvättberget imorgon, kan du hjälpa mig att komma ihåg det?

– Och du, kan vi åka till tippen också, garaget är fullt! Det skulle vara skönt att rensa lite!

– Nu har jag vattnat blommorna – igen. Kom igen, det brukade vara din grej och då var blommorna fina! Nu överlever de mest, när jag sköter dem själv. De behöver dig!

– Vet du om att jag älskar dig? ❤️

– Kommer du ihåg att det är lucia på dagis på måndag? Vad ska Knut vara? Det måste vi fixa i helgen. Jag såg skitsöta alvdräkter typ tomtenisse på Ica Maxi som funkar som pyjamas sen, vad tror du om det? Han har ingen aning själv. 

– Jag behöver sova, behöver du? En natt var i källaren i helgen? 

– Jag ser fram emot en helg med dig. Hoppas vi hinner prata lite. 

Puss/ din fru

När Per och jag började jobba, få lön, bo i riktig lägenhet och så vidare så letade vi länge efter en soffa. Vi har olika smak och det tog tid att hitta en som passade båda och plånboken. Till slut föll vi pladask för en skinnsoffa från Mio. Jag som då varit vegetarian ett tag (men nyss börjat äta kött) hade svårt med tanken på att ha en skinnsoffa men kunde märkligt nog inte släppa den. Vi köpte den och har älskat den sen dess. Fin, skön, tidlös, praktisk. 
När jag hämtade Knut igår började han plötsligt prata om vårt hus. 

3-åringen beskriver ”vi har en kall soffa och så är tv:n rakt fram och så har vi en dator som sitter fast”. Japp, vårt vardagsrum med skinnsoffa, tv och stationär dator. Jag brukar gilla soffan men nu när jag förstår att han bara
uppfattar den som kall vet jag inte längre. Dags att byta den mot en varm kanske? Eller mjuk? Eller nåt annat vad som helst utom kall? Vem vill ha en kall soffa? Stackars barn.
Jag ligger nu på den kalla soffan och är benägen att hålla med honom. Den är inte mysig längre. Mest kall. Sen blir den svettig efter en stund. Ledsen soffan, det är inte du, det är jag. Vi har liksom växt isär. Jag tror att det är dags att gå skilda vägar. Förlåt. 

Eh, det där gick lite fort kanske. Vi får se. Pläd över dynorna? Några fler kuddar? Parterapi?