Author Archives: jossan

Sömnlös men inte ledsen för det

Kanske är det min Pippi Långstrump-gen som älskar själva grejen att ingen ska bestämma när jag ska sova! Eller så är det livet som mamma, fru, kurator osv som kräver lite eget utrymme och ser till att jag får det. Eller så är jag bara puckad. Men nån gång då och då så går det nästan en hel natt utan att jag somnar.

Det bara går inte. Det pirrar i benen, jag är hungrig, kissnödig, varm, kall… Och pigg. En sån natt är det inatt. Och jag har fastnat i en förutsägbar och charmig sommarbok som jag tydligen inte kan släppa. Och ska jag ändå vara vaken så kan jag ju lika gärna läsa. 

Idag har semesterkänslan infunnit sig. Tredje dagen, när man hunnit gå igenom stadierna ”vi åker hem igen” ”jag vill bara vara ifred”, ”älskling vi glömde att uppfostra barnen” och ”vad såg jag i honom egentligen” så plötsligt skingras molnen. Alla byter humör. Vi skojar, tar en extra biltur fast vi passerat middagstid, låter barnen leka i trädgården i kallingar en stund till fast de borde somnat redan, vi kramas, bjuder på oss själva, är kära och är närvarande… Vi slappnar av. Njuter. Är med varandra. Så ljuvligt.

Alltså, man får välja fokus också. Det är FANTASTISKA ögonblick blandat med syskon som slåss, tjuvnyp, retstickor och allmänna motgångar. Varning! I-landsproblem coming up!  Som att spacklet tog slut lördag kväll – och byggmarknaden har söndagsstängt. Men det var iofs bra, då fick vi en påtvingad ledig dag från det obligatoriska fixandet. (Som jag iofs gillar men familjen gillar mer när jag är med dem istället…) Eller att jag blir så vansinnigt nyfiken på vem som kör här i lilla byn kl 3:37 på natten!? Var ska de? Vem är det? Vqrför fixar hen inte den gnisslande fläktremmen? Så många frågor!

Och blommorna! Varför är de vackraste den här tiden, när alla sover???

Åh! Nu blev jag trött! Äntligen! Ska skynda mig stt somna! Återkommer!

 

Ja må hon leva

Min mamma alltså. Jag måste ju skriva en rad om min mamma, denna dag då hon fyller 70 år. Jag har varit hos henne och haft ”kökstjänst” när hon har haft öppet hus i eftermiddag. Jag tänkte att då kommer det väl några, så blir det lugnt en stund och då hinner jag väl skriva det här inlägget. Tänkte jag. Men så var det inte. Min mamma har så många fantastiska vänner, körkompisar, släktingar och kyrk-kompisar som ville fira henne så det har varit full rulle hela eftermiddagen och kvällen. Helt fantastiskt roligt. Så jag skriver nu istället, när solen gått ner, fötterna är trötta och lugnet lagt sig.

När jag träffar på gamla kompisar på stan eller så, så säger de nästan alltid ”hälsa dina föräldrar, alltså verkligen!”. För jag har världens bästa föräldrar, om du inte visste det. Ofta får jag känslan att de saknar mina föräldrar mer än mig, haha.

Och jag har även privilegiet att få bli arg på min mamma, eftersom hon är just min mamma. (Det får ingen annan, utom möjligen mina syskon, så det så.) Som den gången när jag ville övningsköra och hon trodde att vi skulle förstöra vår relation om hon körde med mig. (Det hade hon nog rätt i.) Så jag körde med pappa. Men sen tyckte hon ju ändå att pappa lärde mig fel, och ville att jag skulle köra annorlunda. Då morrade jag.

Det är nästan som när Per skulle lära barnen att cykla. Det var jag ju väldigt glad att han ville göra, och jag var ivrig att han skulle sätta igång, inte så att jag tjatade, jag bara påminde ju väldigt ofta och gav trevliga förslag på när det skulle kunna passa. Och det vore kanske klokt att börja på det här sättet, och sen kunde han ju kanske tänka på det där och sen om det blir så där så är det bra att veta att… Visst ja, så var jag där igen. Mamma upp i dagen.

Extra tydligt blir det när vi ska planera något. Då pratar vi i munnen på varandra, mamma och jag, med samma idéer. Eller när det handlar om barnen, att ge ett extra mellanmål för att klara sig till den lite senare middagen, eller att det vore bra om de gick ut en stund.. Vi behöver inte alltid prata, vi fattar ändå. Fast pratar gör vi ju ändå, hela tiden, men kanske om nåt helt annat.

Jag gnäller ofta om att jag ser ut som min mamma. Det gör jag för att jag ju inte vill se ut som min mamma utan som mig själv. Men om jag ska vara lik nån annan så är jag glad är det är just hon. Min vackra mamma. För det finns inget hos henne som jag inte tycker om. (Eller jo, kanske några saker. Men dem behöver jag inte nämna här, hon fyller ju ändå år idag.) Jag beundrar hur hon får saker gjorda utan att det märks, hur hon får andra att känna sig trygga, hur hon njuter i lugn och ro när hon skapat sig utrymme till det.

Och hennes tålamod! När jag var liten så var jag, tro det eller ej, ganska pratglad. Jag pratade oavbrutet. Men jag minns inte en enda gång som hon bett mig att vara tyst. Inte en! Jo, kanske nån gång att hon ropade att jag skulle sluta sjunga när jag skulle somna…

Hon har även uppmuntrat oss alla fyra barn till att spela instrument. Det innebar att vi samtidigt i vårt hus hade ett trumset, med en tonåring som slog med trumstockar på allt inklusive instrumentbrädan när vi åkte bil, ett valthorn, även om den tonåringen övade mer på att spela väldigt, VÄLDIGT högt på sin stereo än att tuta i valthornet, en först blockflöjt och sen tvärflöjt som lät allt annat än välstämd med en bestämd och ambitiös liten tös som spelade när och var det passade henne – och då samtidigt en lillebror som var bara några år. På det så spelade ju pappa alla möjliga instrument som trumpet, valthorn och piano och så sjöng de ihop. Och det fanns nån slags oskriven regel att man fick spela och sjunga, att man inte skulle be någon att sluta när de övade. Och sen bråkade vi. Retades, bråkade, slogs, bråkade. Alltså, på riktigt, hur stod hon ut??? Jag blir trött bara jag tänker på det.

Mitt i det där, så sydde hon kläder till både sig själv och oss, bakade ofta, gjorde sylt och saft från bären i trädgården, ordnade kalas för hela klassen i trädgården och sjöng i kör. Och jobbade dessutom!?!?! Inte konstigt att man ofta hittade henne sovandes framför tv:n på kvällarna.

Hennes yrkesliv är något annat jag ser upp till. Hon har inspirerat mig till att hitta ett arbete som jag känner starkt för. Jag har sett att hennes jobb varit viktigt för henne, en viktig del av henne. Och jag har också det behovet, att få göra något som känns, att få göra något man brinner för. Och hon och hennes grymma kollegor utvecklade tillsammans en fantastisk verksamhet, som nu fortfarande är en verksamhet som andra inspireras av. Och när man är ute på stan med mamma så händer det ofta att föräldrar som hon jobbat med i familjebehandling kommer fram och tackar, eller berättar hur det går, eller bara pratar en stund. Det tycker jag är fint att få vara med om. Hon har verkligen gjort skillnad för andra.

Och samma sak i bekantskapskrets och släkt. Många är det som tycker om att prata med min mamma. Som fått stöd under något som hänt i livet, behövt nån som lyssnat lite extra. ”Jag tycker om att prata med Monika” sa en nära vän till mig för inte längesen. Som många andra sagt innan henne.

Som mormor har jag ofta skrivit om henne. Mina barn tycker att det är en rättighet att få sova hos henne minst en gång i veckan. Med ständig diskussion om vem som ska sova med mormor och vem som ska sova med morfar. Som den ena sonen sa nyligen: Jag vill sova med morfar i natt och mormor i morgon, för man ska ju ta det jobbiga före det roliga.

Nu ska jag sluta att skryta om min mamma, innan ni stryker mig från vänlistan i ren avund, eller tycker att jag blir tröttsam i mitt skryt. Jag kan försäkra er om att hon har dåliga sidor, som vi alla. Ovanor, olater och automatiska tankefel. Hon är inte Superman. Bara väldigt lik.

Avslutningsvis några okända fakta som kanske inte tidigare gjorts kända (förlåt mamma):

  • Hon kan spela gitarr! Något hon ofta gjort på jobbet, sällan hemma.
  • Hon är mörkrädd! Något hon avslöjade för oss barn först då vi tryggt vuxit upp i tron att mörker inte är farligt.
  • Hon kan karda ull, spinna och väva.
  • Hon skriver fina berättelser och sagor!
  • Hon läser sjukt mycket och fort.
  • Hon är bra på att köra bil, vågade köra bil i Stockholm långt innan sin make.
  • Hon älskar Edamerost och smög som barn undan i smyg på julen med en bok och en bit ost. (Det där med att skapa utrymme för att njuta.)
  • Hon önskade sig ett badkar med lejontassar, fick ett på ben som inte var lejontassar och har inte nämnt detta en enda gång på 10 år. Inte ens när jag köpte ett badkar med lejontassar till mitt hus. Med lite tur mamma, så kanske du får ett med riktiga lejontassar när du fyller 80.

Grattis mamma på din 70-årsdag! Tack för allt du gör för mig! Jag älskar dig!

Häxan surtant här igen.

Idag har jag varit sur. Irriterad, arg och trött. På barnen som ständigt retas. Ständigt hittar något att sura över eller bråka om. Ständigt avundsjuka, ständigt i konkurrens. Trots att de har ALLT de behöver och mer därtill. Otacksamma. Bortskämda. Irriterande.

När jag var liten stängde mamma in sig när det rann över och sa att hon strejkade. Den känslan hade jag. Också.

Till slut delade jag både på dem och på oss och lämnade den ena hos mormor och morfar och den andra i skateparken med morbror med sambo och fick en timmes paus med min make.

Och nu ligger jag här. Alla sover utom jag. Det där egna utrymmet jag längtat efter hela dan. Och nu längtar jag ihjäl mig efter små armar runt min nacke. Ett trött huvud på min arm. En ullig frisyr under min haka. Ska jag behöva gå och hämta honom själv?!? Kommer han inte snart???

Jag älskar dom. Det är bara så. Dagar som den här blir det extra tydligt. Tur att de är så söta när de sover att allt blir förlåtet. Imorgon är en ny dag.

Sorg, hopp och gnäll.

Tre av fyra familjemedlemmar nerbäddade i olika sängar. Tur att vi har gott om sängar nuförtiden. Den fjärde skuttade iväg till förskolan med ett ”ÄNTLIGEN” efter långhelg hemma. Vi som tänkte att förkylningssäsongen var över. Det var den INTE.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om några saker jag har tänkt på de senaste dagarna.

Avicii, eller Tim Bergling. En så fruktansvärt sorglig historia. Alla som sett dokumentären om hans arbete och kampen att ta sig ur det blir berörda. Den känsliga, kreativa, jordnära och ödmjuka person som skildras i dokumentären fullständigt krossas av giriga personer runt omkring. ”Jag dör om jag fortsätter så här” säger han. ”Kan du göra en radiointervju om ett par timmar” svarar de. ”Jag dör om jag fortsätter” säger han. ”Jag tror inte att du förstår värdet av pengar” säger de. Så fruktansvärt obehagligt.

Något som man alltid hört artister säga är att ”det är en hård bransch”. Är det inte dags att göra nåt åt det??? Var finns branchen i den här diskussionen? Alla beklagar hans död, tänker på familjen och berörs av den fruktansvärda historien. Men utan att ha varit i branschen en enda dag (nej, jag tror inte att musikalen Grinden i mamma och pappas kyrka räknas) så vågar jag påstå att han inte är ensam. Han syntes. Men många är de artister som desperat försöker att skydda sig. Som missbrukar, som flyr, som tar livet av sig. Det är ju helt galet att människor, bara för att de har talang, får leva efter sin dröm och vill något så gärna att de gör vad som helst ändå behandlas som kassamaskiner. Totalt ovärdigt mänskligheten. Jag önskar att en enda producent, manager eller andra som har stort inflytande på artisters tillvaro skulle kliva fram nu. Det är dags att säga ”jag kommer att se till att de artister jag arbetar med aldrig kommer att behöva må så dåligt av sitt arbete”. ”Jag kommer aldrig att pressa någon så hårt för att tjäna pengar”. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn inte vill bli artister. Tim, vila i frid.

Jag vill också lyfta ett helt annat ämne. Valet! Det är snart val! Och den här gången är första gången i mitt liv som jag överväger att inte rösta, bara för att det inte finns något att rösta på! Jag har inte förtroende för ett enda parti! Jag tycker att de bara pratar och pratar och svartmålar varandra och inte en enda kommer med något jag vill ha! Vad vill de ens?! Jag hade bättre koll på vad partierna ville när jag var 12 år än i årets val! Och i valbarometrar osv så har de samma åsikt i en massa frågor. ”Varför behöver det då förändras, om ni redan tycker lika i frågan?” vill jag skrika. ”Varför har då ingen gjort det redan???”

Jag är oerhört tacksam och har respekt för rösträtten. Så jag kommer att rösta. För någon måste ju vinna. Men det känns… grumligt liksom. Som om det inte spelar nån roll.

Slutligen en tacksam slutkläm. I morse när jag lämnade min ”ÄNTLIGEN”-unge på förskolan så blev han ändå lite vilsen när jag lämnade honom på gården och de andra barnen redan var i full lek. Det var lite oroligt att lämna honom där, men jag vet ju att han har jätteroligt hela dagarna så jag vände mig och gick ändå. Och innan jag nått grinden var en av de fantastiska pedagogerna där. Småpratade, berömde dagens tofs och skojade med min unge. Tittade knappt åt mitt håll, fullt fokus på barnet.

Några timmar senare ringde läraren till unge nummer två, som vi tvingat iväg fast han ville vara hemma, och sa att han behövde åka hem. Hon poängterade att han kämpat jättebra men att orken inte räckte längre. Det är så skönt att ha såna i sitt team. Jag är så oerhört glad och tacksam över alla fantastiska pedagoger mina barn har i sitt liv! Och jag är inte alltid en hårdhudad mamma som tvingar iväg sjuka barn och lämnar ensamma barn på förskolegården. Bara när jag tror att det är det bästa för dem. Då är det tryggt att veta att andra fångar upp när jag har fel.

Nu ska sängen få fånga upp mig en stund innan den där glada godingen ska hämtas.

Mera liv

Att hänga med en femåring en fredagkväll kan innebära att man får leta efter hans skor i 20 min på Intersport eftersom han gömt dem men glömt var. Eller att han plötsligt måste sträcka ut tårna när han ska sova. Det gör man tydligen lättast med huvudet på golvet, kroppen i sängen och fötterna på kudden. Eller att man måste äta en nachotallrik kl 21:30 när man inte kan sova. Eller att man måste hoppa upp ur sängen och göra ett glädjeskutt när vi pratar om att vi får besök imorgon. Eller att man måste planera sin morgongymnastik i detalj. Eller att de tre minuter innan maten är klar innebär en möjlighet till hopp på studsmattan, rollek med brorsan och eventuellt en cykeltur.

Det går inte att säga att han har fel. Livet är liksom mycket mer i hans ögon eller i hans sällskap. Kanske lite krångligare ibland. Jag önskar att mitt tålamod räckte hela vägen.

❤

Såklart.

 

Kampen med soporna

Har du tänkt på hur mycket onödigt lidande vi ägnar oss åt? Alltså, lidande är ju ett kraftigt ord, jag är mer ute efter onödig energiåtgång. Oro och sånt. Som jag och soppåsen. Jag HATAR att byta soppåse. Jag väntar in i det sista, när den är översvämmad, kladdig, luktar illa och är ännu jobbigare att byta. Jag hoppas att Per ska tröttna innan mig och byta. Skjuter upp. Och drar mig för att kasta saker eftersom påsen är full. Så tex står gammal mat kvar lite extra länge i kylen tills vi bytt påse. Idag var en sån dag. Vi hade haft den där irriterande fulla soppåsen i flera dar. Jag suckade, muttrade och hade irriterade tankar tills jag gav upp, knöt ihop påsen och gick ut med den. De få stegen till soptunnan möttes jag av solsken, värme, fågelkvitter, frid och frisk luft. Det var ju inte ens lite jobbigt. Jag var på tusen gånger bättre humör när jag kom in igen. Som vanligt. Och nästa gång soppåsen är full kommer jag att skjuta upp det igen. Och lida. I onödan. Eller kanske lär jag mig nåt av det här inlägget och bara byter den istället för att reta mig, vänta och gruva mig. Men soppåsen är ju en av tusen såna grejer i mitt liv. Borsta tänderna, ringa vissa samtal, betala räkningar, deklarera, byta glödlampor, listan kan göras lång över grejor som jag gör mycket jobbigare än vad de är. I onödan. Så dumt liksom.

Och medan jag sitter här och skriver om det så gruvar jag mig över att resa mig och gå och borsta tänderna eftersom det är så TRÅKIGT och JOBBIGT! Så nu låter jag det bli ännu jobbigare. Inlärningen och beteendeförändringen efter insikterna går sådär. Jag jobbar på det. Men nu ska jag borsta tänderna.

Tunnelbanehat och städkärlek

Häromdagen var jag i Stockholm på utbildning. Ju äldre jag blir ju tydligare blir det att jag är lantis. På den PROPPFULLA tunnelbanan till exempel. Jag gillar inte att stå längst in när det är sådär fullt så att man knappt behöver hålla i sig för man är så tätt packade så jag stod envist kvar på sidan om dörrarna. Vid varje station klev det på fler och fler. Och alla försökte de döda mig med blicken. ”Man går inåt pucko!” ville de skrika. Men jag stod envist kvar. När vi passerat t-centralen och det lättat lite gav jag mig och ställde mig längst in i vagnen. Strax före gamla stan. Där dörrarna öppnas på andra sidan. Så jag var tillbaka i hatgluggen. Ibland blir tydligt att hur man vänder sig så har man ändan bak. Och korven den har två. Eller hur man säger.

Idag har jag äntligen orkat och haft tid samtidigt. Jag har kopplat om hjärnan och låtsats att jag är en maskin, som min härliga kollega uttrycker det. Och jag (och lite maken med) har förvandlat ett sorgligt totalkaos till ett trivsamt och hyfsat rent hus. Jösses vad tillfredsställande jag tycker att det är. Jag trivs, mår bra och är glad när det är någorlunda städat hemma. När man kommer över stök-gränsen så är jag hela tiden lite stressad. Att få plocka undan och städa då är som att ta av sig skridskorna, eller få frisk luft efter en lång bussresa. En utandning med ett leende. Stackars den som inte känner tillfredsställelse med att städa, då är det ju bara tråkigt. Men lyllos den som inte blir stressad av stök.

På kvällskvisten har jag kopplat om några lampor. För det kan jag. Skrytskryt. För det har min pappa envisats med att lära mig. För jag har världens bästa pappa. Och nu två fönsterlampor i fönstret. Kopplade till samma sladd.

Annars så har vi en skön 5-åring som är i varför-åldern och vill veta ALLT! Hur bebisar blir till, hur man vet vilket land man är i, vilket språk de pratar i Afrika, vad tidigt betyder och annat väsentligt. Det är jättekul. Och svårt. Idag sa morfar att det var en liten snopp som sticker upp från trappen, när han menade en liten utskjutande pinne. Knut tittade på honom, fnissade lite och sa ”Snopp! Morfar, du är i kissochbajsåldern!” Sköning.

Så, nu har jag yogat och bloggat. Kroppen och knoppen i ordning. Dags för sängen! Imorgon har jag nog eventuellt lovat barnen att sätta upp studsmattan. Wish us luck! Godnatt!

Halsbränna och annan lycka

Lycka är att efter tre dagars påskande hitta varsin omeprazol i gömmorna. Och dessutom en karta novalucol. Se scenen framför dig: Maken ligger i sängen. Hustrun kommer in, något lättklädd och säger förföriskt ”jag har en överraskning till dig” – konstpaus – ”jag hittade novalucol”. Och han blir överraskad och verkligen glad. På riktigt. Det är livet. ????❤

Nu får det vara slut på snasket, imorgon börjar en annan dag. Undrar om det är därför långhelger slutar med en annandag? För alla som ska träna, sluta äta godis, sluta röka eller köra bort det där gamla skräpet en annan dag. Då kommer det ju en annandag. Ingen ursäkt liksom.

För min del får det bli en sockerrensning. Nu räcker det. Jag har fått nog. Det ska bli spännande att se vad det gör med huvudvärken att kapa sockret.

Vi har haft en helmysig påskhelg med allt gott livet bjuder på av god mat, familj, vila, sol och natur. Och migrän. Men jag har varit tillräckligt pigg för att njuta. Det är gott.

Idag har vi haft besök. Sånt där besök som man blir varm i hjärtat av. Det hade vi igår med. Lyllos oss. ❤

Vi gick en kvällspromenad ikväll jag och barnen. Vi hann ramla med hela ryggen i lera, blöta ner fot i vatten, sticka oss på taggbuskar så att vi blödde x 2, sura över att vi inte kunde ta hem allt skräp vi hittade, lova att gå samma runda imorgon och då ta med en plastpåse (man SKA inte lämna skräp i naturen, vi kan ju inte bara låta det ligga där!!!), vi hann bli osams, säga förlåt, skratta, reda ut hur ninjor springer, ramla i en isvattenpöl och forska i gissa bajset. Och vi hade trots detta eller tack vare detta kanske, en jättemysig stund.

Jag har dagen till ära blivit lurad ett antal gånger. Det bjuder jag på. Jag har iallafall inte spillt ut två bryggningar hett kaffe på rad som jag gjorde igår. Tur att min storebror är så snäll. Han suckar inte ens, han bara städar upp det. ❤

Jag hörde på ett radioprogram om en kille som var expert på ljud. Han fick frågan om vilket som var hans favoritljud. Han svarade ljudet av diskmaskinen. Det är fridfullt när disken är igång och man bara kan koppla av. Jag är beredd att hålla med honom. Tillsammans med skrattande barn och musik så är diskmaskinen absolut med på topplistan. Jag hör den nu, därav den märkliga kopplingen till diskmaskinsljud från snäll storebror.

Nu önskar jag dig en skön annandag. En dag för annat. Eller nån annan kanske. Eller en annan idé, tanke eller aktivitet. Här blir det en annan dag. Med lagom lite aktivitet. En dag för inte nåt särskilt. Det är bland dom bästa dagarna.

Nu snusar alla mina tre skönt i varsin säng. Dags för mig att somna jag med. Imorgon kanske värken är borta. Eller så försvinner den en annan dag. Godnatt!

Inte så lätt

Nej, jag vill inte klaga. Jag vill bara säga att ibland är det inte så lätt.

Det är inte så lätt att vara 8 år och inte kunna sova för att man inte kommer på vad 3×14 är. Och man dessutom har en hemlig överraskning till mamma och pappa och man har så HIMLA svårt att låta bli att berätta vad det är! Då går det nästan inte att somna! Och om man DESSUTOM mår lite illa och är jätterädd att man ska kräkas i sitt nya rum! Då behöver man bli lite ompysslad. Och nerbäddad i gästrummet. Även om gästrummet är fullt med saker eftersom det alldeles nyss blivit ett gästrum och allt är kaos än så länge. Men först då, och efter att man fått en vuxen hos sig länge, DÅ kanske man kan somna.

Och att vara fem år är inte heller alltid så lätt. När man bara har en massa ord i huvudet som man inte är helt säker på att man förstår. Vad betyder egentligen tycker? Eller varför kan inte bästisen komma hem och leka NU??? Och varför skrattar mamma när man berättar att man lekte 1900-tal med kompisarna och då fick man tvätta kläderna i sjön. För visst var det så på 1900-talet?! Och kan ångbåtar göra tricks och hopp och sånt? Man blir ju helt slut av allt man ska tänka på!

Det är inte så lätt att vara 36 år heller. Och inte veta vad man ska äta till middag, vilken soffa man ska köpa till tv-rummet och ha en massa människor som man vill bjuda hem men inte orkar. Och inte veta varför huvudvärken inte ger sig. Den har hållit i sig i fem veckor nu. Konstant. Fast man egentligen vet precis. Att det har ett pris att byta stad, bygga hus, bygga övervåning, börja om, sakna och lära känna. Det är kroppen som säger åt mig att landa nu. Sluta med projekten en stund. Var bara. Lev. Andas. Och det gör jag. Andas alltså. Jag har hittat ett fantastiskt yogaprogram mot huvudvärk. Det verkar lovande. Och det är jätteskönt att yoga lite varje dag. Och ojojoj vad jag andas.

Det är inte så lätt bara. Att släppa kaoset. Kan jag bara få fixa lite hyllor, krokar och lådor så att inte allting måste ligga på golvet?! Sen kan jag andas. Eller bara plocka klart så att alla grejor är i rätt rum iallafall? Fast det blir ju klart lättare när det finns hyllor och krokar…

Fast nu. Det är ju nu livet är. Här. Nu. Jag ska sätta upp krokar, men inte först. Inte för att kunna slappna av. Jag ska göra det avslappnat. Och först veta var de ska sitta. Var jag ska sitta.

Men nu ska jag yoga. Sen sova. Ikväll är det en 5-årig snarkare jag sover med. I min nya ljuvliga mjuka nya säng. I mitt nya gröna sköna rum. Its a lovestory. Snarkisen kommer på köpet. Maken fick rum någon annanstans. Bättre lycka en annan natt. Skönt att vi har många sängar nu.

Och slutligen, ja, jag är rädd om mig. Ja, jag tar det lugnt nu. Och ja, jag har kontakt med vården. Jag fiskar inte tycksyndom. Jag vill bara säga att det inte alltid är så lätt som det ser ut som på Instagram. Och det tycker jag också att vi ska dela. För livet blir både roligare och lättare om man hjälps åt och om man delar det uppriktigt tycker jag.

Och ja, jag är otroligt glad och tacksam över allt jag har. All hjälp jag får. Allt som är bra. Allt jag kan och orkar. Vilka privilegier jag har i mitt liv.

Att somna med snark i örat är definitivt inte så lätt. Vi får se. Kanske måste jag röja ett rum till… tur att det är halvdag imorgon.

Godnatt!

Älgkalv i soffläge

Jag ligger i soffan framför tv:n, alla andra sover men jag hittar inte sömnen ikväll. Jag hör hur du börjar stöka där inne. Möter dig i hallen där du sömnigt förklarar att du letade efter foten. Du menar stödlindan vi köpt till den stukade foten men jag kan inte låta bli att skoja om att du ska leta i slutet av benet. Du morrar ”mammaaaaa” innan du går på toa medan jag återvänder till soffan.

Strax är du hos mig. Kryper självklart ner under täcket och lägger dig raklång på rygg på min mage. Våra fötter möts och samtidigt killar du mig på hakan med ditt hår. Jag tänker att det är dags att klippa dig men inser att det är en flykt från den riktiga känslan, att nyss var du en klump på min mage, nu växer du snart om mig och det här ögonblicket snart är slut. Du kommer snart inte att krypa ner hos mig och svara ”jag vet” när jag förklarar att vi inte kan sova tillsammans i soffan, men ändå ligga kvar. Du kommer inte att titta på mig med den där blicken, som bara jag förstår. Du kommer inte att be om kramar och pussar som belöning om du gör extra läsläxa. Du kommer inte att skutta dit du ska som en blandning mellan en graciös ballerina och en nyfödd älgkalv. Du växer upp så fort.

Samtidigt älskar jag att se dig växa. Allt du lär, att du längtar till skolan imorgon bara för att få lära dig mer matte. Att du förstår mer och mer av världen, hur saker hänger ihop. Att du kan föra dig, ta kontakt med andra och skapa fina relationer. Älskar att få dela världen med dig och ser fram emot att få fortsätta med det. 

Men. Jag önskar så intensivt att jag skulle kunna få spara de här ögonblicken att det ibland gör fysiskt ont. Jag älskar att vara din mamma. (Ja, självklart din brors också men där finns det ännu gos att hämta.) Vill inte ha det lugnt, tyst och städat, som jag ibland suckar. Jag vill ha det så här. Precis så här. ❤