Nu har det varit tyst här ett tag. Det är inte någon slags tyst protest eller att jag fått slut på ord eller kramp i fingrarna, utan det beror helt enkelt på sömnbrist. Vår älskade lille Knut har nämligen hittat en ny hobby. Han vaknar på nätterna och är arg på oss. Inte rädd, inte orolig, bara arg. Som häromnatten när han inte ropade eller skrek utan vrålade ”PAPPAAAAAAA” och ilsket sprang ut i hallen. Per satte sig upp i sängen och svarade ”jag är här gubben, kom hit!” varpå Knut ställer sig utanför vår dörr i hallen, utom synhåll, och skriker ”NÄE” ”INTE!” om och om igen. Nähä? Till slut hämtade jag honom och han följde skeptiskt med. Många nätter sätter vi oss på hans sängkant varpå han sparkas och slåss. Siktar bra gör han, den lille charmknutten. Han försöker putta bort en från sängen. När man då ramlar ur eller reser sig så blir han ännu argare. Liksom ”kan du vara här så att jag får vara arg på dig en stund?”. Sen dricker han lite vatten, vi kramas och han somnar om. Eller så går vi upp, fikar eller tittar på tv och han somnar sedan om. Den här natthobbyn är vansinnigt uttröttande för oss. Han är märkligt nog ganska opåverkad på dagarna. Lite småtrött på förmiddagen kanske men det kan han vara i vanliga fall med.
Så för några dagar sedan ringde jag till jouren – mina föräldrar. ”Mamma, vi måste få sova. Kan ni ta dem några dagar?” bad jag. De ställde upp som vanligt och räknade med några vaknätter. De har nu sovit där två nätter och Knut har sammanlagt varit vaken 0 minuter (på natten alltså, på dagarna har han varit väldigt vaken). Han skrek till i sömnen en gång. That´s it. Jäkla unge. Eller alltså, jag är jätteglad för att mina föräldrar får sova när de har barnen, men det visar ju att han kan sova, om förutsättningarna är rätt. Varför kan vi då inte knäcka koden? Vi fattar INGENTING vad som händer hemma. Att det handlar om någon utvecklingsfas fattar vi, det är ju inte hjärnkirurgi direkt (eller tja, det är ju ungefär det det är fast utan knivar), men vad ska vi göra för att hjälpa honom att sova? Det hjälper inte att vara ute hela dagarna, minska dagsömnen, ändra matrutiner, låta honom växa i mer ansvar på dagarna, mer närhet, bara vara eller några andra metoder vi provat.
Ja, så dagarna har mest handlat om att hålla sig vaken till kvällen den senaste månaden. Och så har vi firat jul. Vi har haft en fantastisk julledighet med en lång härlig vecka i stugan med snö, skoter, pulka, god mat och nära och kära. (Trots Knutskrik och tidiga morgnar för samtliga i vår lilla stuga.) Vi har hunnit träffa nästan två av våra tre familjer, vilket har varit mysigt. En, för första gången på många år, stressfri jul. Iallafall för mig. Min stackars make var jobbstressad och behövde halva ledigheten innan han kunde koppla av.

Nyårsafton, eller gottnyttår som Axel säger, firade vi i stugan. Vi spelade spel, åt god mat, massor av godis, spelade lite mer spel och åkte pulka i mörkret. Jag hade i ett svagt ögonblick lovat Axel att han fick vara vaken så länge han ville – den enda kvällen om året man får det. Jag trodde ALDRIG att han skulle klara till tolvslaget men det var inga problem. Han kämpade på, var tjurig, sur, trött, grät för minsta motstånd och övertänd på socker, och jag är glad att Pers blickar inte kunde vare sig ta ut skilsmässa eller döda mig för det löftet. Ja, det var kanske inte det smartaste jag gjort. Men det är ett år kvar tills vi måste konfronteras med det igen och förhoppningsvis har han glömt det då. Eller så har jag instiftat en tradition. Vi får se.
Iallafall, när det blev dags för raketer så gick vi förväntansfullt ut. Stugan ligger högst upp i byn och brukar erbjuda VIP-plats till alla raketer i byn, bara man kliver lite åt sidan så att träden inte skymmer sikten. Problemet i år var dock att vi var sikten. Eller att någon siktade på oss. Grannarna sköt raketer och siktade inte ut mot dalen, som brukligt, utan upp mot berget, dvs upp mot oss. Ok, jag överdriver kanske en aning. Men det kändes som om vi stod MITT BLAND raketerna. Axel skakade i hela kroppen och ville gå in efter första smällen. Sådärja. Gott nytt år. Helt klart värt att ha 5 -åringen vaken för halva natten och trött i flera dagar efter för. I flera dagar efteråt frågade han ”mamma, är det gottnyttår idag? I så fall får ni titta på raketerna själva, jag vill aldrig mer se raketer”. Stackars barn.

Nu är det sovdags. Sista natten och imorgon har vi sovmorgon. Sen kommer de hem. Mina underbaraste. Först ska vi på dop för en annan underbaraste, min ljuvligt söta lille brorson. Det ska bli mysigt. Jag tänkte boka en kurs med honom och hans storebror hur man gör när man sover. De är visst bra på det. Älskade sötnötar!

Lördag kväll. En dag kvar, sen är vardagen ett faktum. Allt vi skulle ”fixa på semestern” står till stor del orört. Förrådet som skulle städas, garderoberna som skulle organiseras, bordsskivan som skulle slipas och oljas och så vidare och så vidare. Jag måste säga att vi ändå prioriterat rätt. För den här semestern har vi njutit. Badat, umgåtts med varandra och andra, varit i stugan, varit i Norrtälje och Östersund, sett djurparker, fjällvandrat och åkt karuseller. Bråkat och diskuterat och blivit sams. Skrattat. Kramats. Ätit glass och spelat spel. Läst böcker (nåja, barnböcker. Läsa vuxenböcker tror jag kommer att dyka upp i nästa fas i livet) och hittat på sagor. Ritat och målat. Jag vet inte om jag kommer ihåg mina lösenord på jobbet. Jodå, nog har vi varit h e l t lediga. Det är väl kaxigt att säga (påminn mig gärna i oktober) men det ska faktiskt bli skönt med vardag. Rutiner, storhandling, dagisschema och träningspass. Särskilt träningspassen längtar jag efter kopiöst. Det är märkligt, man borde ju hinna träna mer när man är ledig men för mig är det svårare då. Vi behöver liksom in i det där rutsystemet för att det ska funka med träning för mig. Ja, alltså, jag skulle inte tacka nej till en semestervecka till eller tre, men ångesten är inte så stor som den brukar. Det blir nog bra det här.

Idag har vi varit på kalas på Leos Lekland. Vår fantastiska guddotter fyllde 7 år. Hon börjar första klass i veckan. Det är helt otroligt vad åren har gått fort. Iallafall så blir man, både vuxen och barn, helt slut av lekland. Jag har migränkänningar och Per svarar på tilltal med en halv minuts fördröjning. Så vi har fått barnen i säng tidigt ikväll. Det är bra för återtagandet av dygnsrytmen. Och bra eftersom världens bästa make har laddat med chips och zombieserie som väntar strax. Han vet hur man håller sin fru glad han. (Han är inte lika bra på att hålla henne smal, men det verkar vara lågprio.)

Åh, nu ligger Per och pratar med Axel som försöker somna (eller försöker hålla sig vaken, jag är inte riktigt säker på vilket).
Per: Är du snäll?
Axel: Ja.
Per: Är du fin?
Axel: Ja.
Per: Är du världens bästa Axel?
Axel: Jag vet inte men jag kan ju hoppas det.

Lilla gubben.

Nej, dags att trolla bort disken och inta slapparläge. Over and out.

Så här långt skrev jag men hann inte publicera. Sen kom Axel upp. Igen och igen. Och några gånger till. Ville säga nåt, ha en kram eller kolla vad vi gjorde. Och migränkänningarna ökade. Vi fick stänga av serien. Axel åt chipsen framför Hjärnkontoret på svtplay medan jag jagade mediciner. Livet med barn. Snabba svängar. Nu sover han och jag har fått i mig medicin (haha, stavningsprogrammet tyckte att jag fått i MUF medicin, det hade ju också varit roligt) och livet känns hoppfullt igen. Godnatt!